madebypia

Söndag morgon och jag tänker tillbaka på den senaste veckan, eller rättare sagt de senaste dagarna, för i onsdags blev ju familjen komplett, vi fick en bebis, en son, en lillebror. 

Efter några dagar sägs det att det är vanligt att få "Baby Blues", hormonsvängningar som gör att man känner sig nedstämd och ledsen, lite deprimerad, men jag kan inte vara lyckligare, trött, men lycklig, han är ju helt bedårande, vår lille kille!

Förlossningen gick...bra, betydligt snabbare den här gången, men det innebär ju även att det var intensivare. Mindre än10 timmar efter att vattnet hade gått i onsdags (ca 01:40) så var han ute (11:18). Han fick lite hjälp på traven med sugklocka, vilket var väldigt skönt även om det mitt uppe i allt oroade mig, jag trodde det skulle göra väldigt ont, men nej, det var bara skönt att få hjälp. Under förlossningen fick jag även lustgas, epidural och sprutor med sterilt vatten, hur skulle man överleva utan dessa bedövningar? 

Eftersom de använde sugklocka så behövde vi stanna kvar på avdelning 14 i minst två dygn, för att lillen skulle kunna få lite smärtlindring och så att de kan hålla koll på ev komplikationer (fast det är visst extremt sällsynt).

Det är inte helt fel att få vara kvar egentligen, även om jag längtade hem till Lino, men att ha all hjälp så nära till hands och få mat serverad är skönt, och framförallt kvalitetstid med bebis.

Fredagen den 13e fick vi åka hem, det efter att bebis gått igenom en del tester utan anmärkning.

På väg hem stannade vi till hos barnens (häftigt att få skriva barnENS, vi har ju TVÅ nu) farmor och farfar för att hämta upp Lino och Tyson. Lino var lite försiktig, men det märktes att han tyckte det var skönt att alla var samlade igen.

Och nu är vi alltså hemma, hela familjen, och myser en massa. Både Lino och jag är förkylda tyvärr, så vi avvaktar med att ta hit folk på besök, även om jag mer än gärna skulle vilja socialisera mig lite nu. Det är iaf inte så stor omställning här hemma ännu, bebis bara sover och äter mest, hur snäll som helst, ibland vill jag nästan väcka honom bara för att få se in i hans ögon och sugas in i hur mycket kärlek man kan känna för en sån liten människa, han har tagit mig med storm!

Att sy ett babynest var nog det bästa jag gjort, bebis sover väldigt gott i nestet och det är smidigt att kunna flytta med honom utan att han väcks.

Nu ska vi bara komma på ett namn till den här lille killen, svårast av allt, men tids nog ska han slippa vara namnlös.